Det har nu gått ett år sedan jag öppet kom ut med att jag drabbats av utmattningssyndrom och depression via ett inlägg på min blogg (ni kan läsa det inlägget genom att klicka här). Sedan slutet på december månad 2015 är jag sjukskriven på 100%, än idag.
I och med att det gått ett år vill jag nu ta tillfället i akt och uppdatera er om hur jag mår och hur det går för mig i dagsläget, då jag ofta får den frågan från min omgivning.
Idag mår jag mycket bättre jämfört med hur jag mådde för ett år sedan, definitivt jämfört med hur jag mådde när jag först blev sjukskriven i december 2015. Jag har kommit en lång väg i min rehabilitering men är långt ifrån klar.
Tidigare i våras deltog jag i ett rehabiliteringsprogram för människor som drabbats av utmattningssyndrom. Programmet var på 25%, vilket kanske inte låter så ansträngande för en person som är frisk, men har man utmattningssyndrom blir begrepp som "ansträngande", "ork" och så vidare relativa. Vissa dagar var det med nöd och näppe som jag klarade av att ens ta mig till institutionen, än mindre orka delta aktivt i gruppsamtalen eller föreläsningarna. Hur som, så fick jag hjälp med att hitta nödvändiga redskap och strategier för att ta mig vidare i min rehabilitering - både under själva rehabiliteringsprocessen som pågick i tre månader men även efteråt, när rehabiliteringsprocessen var avslutad. Saker som att lära mig säga "nej", att inte planera in att göra för mycket saker (något som är klassiskt för oss som drabbats av utmattningssyndrom är att vi har svårt att säga ifrån, säga nej, att vi vill visa oss "duktiga" jämt och ständiga, är överambitiösa och aldrig stannar upp för att känna efter utan bara kör på jämt och ständigt), stanna upp och känna efter hur det ligger till med orken, att ta pauser på regelbunden basis med mera. Även KBT-terapi var en stor del av rehabiliteringen, då rädslor måste mötas och tas tag i och gamla vanor och mönster måste brytas för att inte riskera att man återfaller i utmattning igen. Kort och gott så handlar det om att man måste rannsaka sig själv och lägga om hela sitt liv för att kunna fungera igen - och fortsätta fungera på ett hållbart, stabilt sätt livet ut.
Över vår- och sommarmånaderna har jag alltså övat på att använda dessa tekniker och strategier på egen hand.
I september förra året, 2016, skaffade min mamma en ny hund, en valp vid namn Roffe. Under hösten och framförallt våren 2017 har Roffe kommit att spendera mer och mer tid hemma hos mig och Pontus. När jag fyllde år i slutet på maj i år fick jag ta över Roffe, som en födelsedagspresent. Sedan dess bor Roffe hos oss nästan uteslutande, med undantag för några dagar i månaden då han är hos mamma.
Anledningen till att jag nämner Roffe är för att han har spelat, och än idag spelar, en stor, avgörande roll i min rehabilitering och mitt tillfrisknande. Att ha ett djur att sköta om innebär ett stort ansvar, särskilt en hund kräver mycket omsorg. Men Roffe har lyckats med det som jag inte lyckades med själv: att komma ut! Att ta mig iväg på saker! Innan Roffe kom in i mitt liv kunde jag sitta inomhus dagar i sträck, inte ha någon anledning att komma ut och röra på mig eller känna att det inte var någon idé att göra något alls. Med Roffe så måste jag gå ut - minst fyra gånger om dagen, ännu oftare när han var liten valp. Med Roffe fick jag alltså en vän och en motionskamrat och livsglädje på köpet.
Jag har fortfarande perioder då jag blir mer utmattad eller mer "låg", trots att jag vilar och äter antidepressiva. Jag klarar oftast inte av mer än en aktivitet per dag. Detta innebär att jag exempelvis inte orkar luncha eller fika med en vän och sedan också gå ut och äta en middag eller äta middag hemma hos någon som har middagsbjudning hemma hos sig. Alltså, jag får fokusera på en sak per dag och istället strö ut mina aktiviteter jämt över veckan - och trots detta behöver jag ha vilodagar däremellan som jag kan vila upp mig hemma och inte ha något inplanerat (annat än att ta hand om Roffe då).
Att hantera stress är jag fruktansvärt dålig på, det är nästintill omöjligt för mig. Jag blir då väldigt lätt irriterad, arg, går i baklås och hela systemet (kropp+knopp) stänger av. Eller, i värsta fall, så är jag nära en ren och skär panikattack.
Koncentrationsförmågan är fortfarande väldigt dålig. Jag kan inte göra två saker samtidigt och blir extremt lätt störd och kommer av mig i det jag gör eller tänker. Mycket ljud, människor och saker som händer runt omkring stör ut min koncentration och det krävs verkligen mitt yttersta för att koncentrera mig. Vilket gör att jag orkar mindre, mycket kortare period, och att min återhämtning efteråt blir längre.
På den positiva sidan kan jag dock lägga att jag faktiskt orkar göra saker nu! Att jag kan ta tag i grejer, kommer iväg på saker, kan och orkar socialisera mig. Att jag vågar göra dessa saker igen. Samt att jag faktiskt känner mig mycket piggare överlag, vilket är såååå skönt!
Om ungefär en vecka påbörjar jag ett särskilt program för att få hjälp att komma igång med arbetsträning. Tanken är sedan att långsamt trappa upp i hur mycket jag jobbar.
Jag längtar efter att komma tillbaka till det "normala livet". Inte som det var innan jag blev sjuk - det var ett alldeles för hektiskt, stressigt liv och ohållbart sätt att leva och vara. Men att komma tillbaka till orken, det sociala livet, att kunna jobba igen!
Vi får se vad framtiden bär med sig men just nu känner jag mig positiv och väntar med spänning. Lite rädsla också, såklart, för vad som komma ska. Men mest förväntan.
// It's been a year now, since I opened up about my mental well-being through a post on the blog (you may read that post by clicking here). I then wrote about how I suffered from fatigue syndrome, or, as some people say, burn-out syndrome, and depression. Since december 2015 I am on sickleave from my work and still am today.
Considering it's been a year since I came out with this, I want to take the opportunity and update you guys about how I'm doing today - it's a question I receive frequently.
Today I'm doing a lot better than I did one year ago and much, much better than when I first got ill in 2015. I've come a long way in my rehabilitation but am far from recovered.
Earlier this spring I took part in a specialized recovery program for people suffering from fatigue syndrome. The program was only on 25% (compared to when working is 100%) and there was group session aswell as alone sessions with doctors, physisits and terapeuts. The program provided useful tools and insights in my life and the sickness aswell as aided me in handling it all. It's not just a matter of learning how to deal with stress but learning to slow down, take breaks, to get to know when you're going on to strong, and, also, redirecting your life and changing your entire lifestyle. All to learn how to love a sustainable, balanced life - and not get bad again.
During September last year, 2016, a furry little thing by the name Roffe came into my life as my mum decided on getting a new dog. During winter and spring 2017 Roffe came to live at mine and Pontus place more frequently and for longer periods of time. When it was my birthday in May this year I received Roffe as a birthday gift and since then, Roffe is living with me and Pontus constantly (except for a few days here and there when my mum wants his company).
Roffe has been a huge help for me in my recovery towards mental well-being. Having a pet is a big responsibility but also a wonderful thing! Roffe needs to go out for walks at least four times each day - and so, I have to leave the apartment and get out and walk him. Before he came into my life it could be days before I left home. Now, with Roffe, I started doing more things and got out more often. Not just for doggywalks, but to do stuff and socialize.
I'm still having periods of time when I'm more exhausted and more "down and low", even though I take my anti-depressive medicin and have resting-up days at home in between. I'm mostly uncapable of doing more then one activity per day. This means, I can't meet up with a friend over lunch or coffee during daytime and then attend a dinnerparty or dine out in a restaurant during evening on one and the same day. It takes to much a toll on my energy and strenght. In stead, I have to spread out my activities evenly over several days and plan my week, giving myself those resting-up days inbetween.
Handling stress and stressful situations is a disastre for me. I get to stressed out, easy irritable and angry and sometimes even panic. Being in a place with too much people or sounds, or stuff taking place all around me, is very stressful to me and blocks my concentration. Nowadays, at least I can ride the subway even if it's a bit noisy without freaking out. But my concentration levels are still seriously damaged.
Looking on the bright side, though, I'm now capable of doing things and get out to do stuff. I challenge myself, but still know where my boundaries are and (most of the times) know when enough is enough and stop in good time. I've learnt how to say "no" to people and stuff.
In about a week I'll begin a special program where I get help to find a place to "train" for start to work again. The plan is, then, to slowly step up the time I'll be working until I can go back working normal hours again.
I long for a normal life. Not my life as it used to be, because that was not a reasonable way of living and much to hectic. But a good, sustainable life where I can work again.
I'll have to wait and see what the future brings with it but right now I'm very positive about it all and feeling excited! And a bit scared, too, of course, for what might happen. But mostly excited.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar