När vi var i Phnom Penh i Kambodja besökte vi ett av Röda Khmerernas före detta tortyrcentrum, numera omgjort till ett museum. Ursprungligen var Toul Sleng, även kallat S-21, en skola. Under diktatorn Pol Pots styre 1975-1979 gjordes skolan om till ett tortyrcentrum. Museumet är väldigt återhållsamt gjort, men väldigt bra. Jag hade förväntat mig mycket flera hemska bilder som inte gick att se bort ifrån, blodiga och avskyvärda bilder. Men det som dominerade mest var texter om historien av Toul Sleng och offrens ansikten. Ni behöver därmed inte rädas alltför förskräckliga bilder i detta inlägg när ni kikar vidare.
Jag tog många foton i Toul Sleng, mycket på texter som förklarar historien om Kambodja, Röda Khmererna, Pol Pot och Toul Sleng. Därmed känner jag inte att det krävs någon ytterligare förklaring från min sida i detta inlägg utan ni får läsa själva i bilderna nedan.
När jag klev in i den första salen på min vandring runtom i centret fick jag rysningar och upplevde det som att jag blev kall i hela kroppen. Det var helt plötsligt omöjligt att gå eller röra sig fort. Som om man automatiskt saktade ner och gick långsamt. Inte för att jag ville hasta heller - det kändes viktigt för mig att ta mig tiden att läsa på om historien och berättelserna, att titta på bilderna och de uppställda sängarna som använts för att kedja fast offren och ge dem elektriska shocker.
Allteftersom jag läste vidare bland texterna började jag skämmas. Sverige och våra dåtida diplomater var ett av de få länder, framstående dessutom, som förespråkade Pol Pots regim och höll fast vid att diktatorns väg var den rätta att gå. Jag skäms över mitt eget land, att vi var så blåögda och naiva och rent ut elaka mot de överlevande offer då vi förnekade deras berättelser.
Det kändes helt vidrigt ju längre man vandrade vidare och ju mer man läste på alla plakat och tavlor. Det fanns målade tavlor och bilder som visade hur folk brutalt och utstuderat torterats till döds, dock inga faktiska foton av det (tack och lov, för målningarna var nog så vidriga). Där var flera salar med whiteboards uppställda med tusentals fotografier på ansikten på alla de offer som tagits in och dött på Toul Sleng. Man fotade till och med av ansikten på offren när dom dött, även dessa fotografier satt uppe att beskåda.
Hela tiden under min vandring i Toul Sleng var det en tanke som malde i mitt huvud om och om igen: Hur kan en människa göra något så vidrigt, så ont, mot en annan människa?
Hur kan vi människor behandla varandra på detta vis, och hur ska vi någonsin kunna förlåta oss själva medan sådana här handlingar ännu pågår?
// When I was in Phnom Penh I made a visit to one of Khmere Rouge's former torture centre named Toul Sleng. Now a museum, Toul Sleng (also refered to as S-21) was originally a school. During the dictatorship of Pol Pot and the years of 1975-1979 the school was transformed in to a horrific, infamous torture centre.
The museum itself is very reductively done, considering what was going on here under the regime of Khmere Rouge and Pol Pot. I was expecting much more horrific photos and stories but the museum is very well done but with vivid paintings. I left those out in this article of mine, so if you are sensitive to those kind of images and photos you can go on reading and look at the photos below without fearing (too) uncomfortable photos. What you as a reader might feel when reading on and what you might imagine is another matter. Places like Toul Sleng is supposed to awaken unpleasant feelings, empathy and sympathy.
I've included lots of photos of the texts I found at Toul Sleng. These texts tell the story of Cambodia, the genocide, Khmere Rouge and Pol Pot. Hence, I feel it unneccessary to explain further in my own words about the history but rather encourage you as a reader to go on reading from my photos below to learn and create an understanding about what was going on in Cambodia in the mid 70's (much more history can be found on google, if you're interested).
As I myself kept reading on during my visit I became ashamed of my own country Sweden and being a Swede. Sweden, in particular, and it's diplomats were one of the countries who kept believing in Pol Pot and his rulership, and our diplomats kept telling the world how great the new Democratic Kampuchea was - just read below.
And as I wandered the rooms and corridors of Toul Sleng, looking at the photos with faces of its former prisoners (both alive and dead ones documented) one question in particular kept echoing through my mind: How is it possible to treat another being like this? And how can we ever forgive ourselves when atrocities like this is still going on around the world?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar