torsdag 28 februari 2013

Jag har förlorat en person jag trodde var odödlig

Ja, vad ska man säga... Allting är upp och ner just nu.

När livet kolliderar på det här viset... 

Är förkrossad, på samma gång är jag sjukt glad! Blir helt knäpp i skallen, har för många känslor just nu, helt motsatta känslor. Är ledsen, förbannad. Exalterad, glad, förväntansfull. Sönderstressad.

Min farmor dog i förrgår. 

Idag fick jag veta att jag har fått en egen lägenhet. Skriver kontrakt och får nyckeln imorrn. 

Klarar inte av att sitta i telefon på jobbet, eller att vara ensam, eller att vara kring människor, rädd för att bryta ihop vilken sekund som helst. Haft maniska skratt-attacker på jobbet både igår och idag och kan inte sluta darra. Försöker hålla skenet uppe, för mig själv lika mycket som inför andra. Är helt utmattad, men kan inte gråta. Får dåligt samvete och ångest de stunder jag faktiskt har roligt åt något. Samtidigt klarar jag inte av att tänka på sorgen, det äter upp mig. 

Tänk att det ska vara lika förbannat jävla svårt varje gång man mister någon. Min farbror gick bort för mindre än ett år sedan. Min andra farbror dessförinnan. Och min morfar, eller han som var som en morfar för mig, innan dess. Innan dess var det min mormor, vilket jag fortfarande inte återhämtat mig från trots att det var så herrans många år sedan.  Man tycker att man borde lära sig hantera sorgen. Men jag har aldrig hanterat sådant bra, nu är ingen skillnad från tidigare.

Jag har förlorat en person jag trodde var odödlig, som alltid skulle finnas där. Som funnits där hela mitt liv. Jag minns inte mitt första minne av eller med till exempel min pappa, men jag minns mitt allra första minne av och med min farmor. 

Och att mitt i allt detta få en sådan glädjande nyhet - att få mitt eget place! Som jag längtat och väntat! Blev så sjukt glad när jag fick veta på jobbet idag då de ringde mig, glömde allt med farmor. Det kom över mig igen först på vägen från jobbet till tunnelbanan som ett jävla slag i magen. Fick kämpa för att hålla mig stående, chocken en gång igen... Man glömmer liksom att hon inte längre finns där, tror att det inte är på riktigt. Förnekelse...

Till alla mina fina vänner som läser detta - ni vet vilka ni är - tack. För att ni visar att ni bryr er och finns där. Just nu känns allt bara stressigt och förjävligt. Man tar sig igenom det, men... fortsättning följer...

1 kommentar:

  1. va den du är och precis hur du vill på jobbet också, vi tycker om dig just så som du är och ingen kan alltid va glad, för glad är du ju typ alltid annars. det är okej att va ledsen och visa att man är det! tycker du är en jäkligt bra och härlig person Malin :) lider verkligen med dig i din sorg. 15 år senare så sörjer jag fortfarande min underbara mormor. sjukt lång tid men blir man inte färdig med sörjandet så blir man inte det helt enkelt...

    SvaraRadera