Det kändes som om det var julafton igen när jag vaknade upp imorse. "Var är mina presenter?" typ. Tror den enda som blev glad för snön var min hund Olle... han är ett riktigt litet snömonster. Nackdelen är bara att det luktar blöt hund i lägenheten... och vi som just hade badat honom.
Annars då? Det går sakta framåt med min sjuka. Igår orkade jag sitta uppe framför tv:n några timmar. Idag känner jag mig mycket piggare. Måste försöka bli tillräckligt frisk för att kunna gå till jobbet på måndag.
I onsdags kväll ringde min pappa mig. Min farbror har gått bort. Det känns väldigt tungt. Det tog musten ur mig, tror det gjorde att jag kände mig sämre och inte orkade upp ur sängen förrän igår. Känner mig väldigt nerslagen och deppig. När vi var och besökte honom i Uppsala för tre, fyra helger sedan så verkade han inte alls så dålig. Det gick så himla snabbt nu på slutet, jag trodde att han skulle leva fram till sommaren i alla fall. På något plan hade jag fortfarande en förhoppning om att han skulle bli bra igen, att det gick åt rätt håll. Det var ingen som berättade att han var så illa. Så det kom som en väldig chock för mig. Har fortfarande svårt att ta in det. Vissa stunder kan jag se mer lugnt på det, tänka att han faktiskt är på en bättre plats nu, att det ändå är skönt för honom att slippa lida och ha ont mer.
Men det kanske bara är sånt man intalar sig? För att lätta upp sorgen?
Och sedan ibland bryter jag ihop och gråter. Tyvärr är jag en sådan person som skjuter på saker, inklusive mina känslor. Tänker att jag kan ta itu med det senare, att jag inte behöver hantera det nu och tänka på det nu. Sedan hopar sig allting så småningom och hinner ikapp mig samtidigt. Någon gång typ vart tredje, fjärde, femte år. Jag tycker inte om att gråta, jag tycker inte om att vara ledsen och nedstämd. Jag är den som vill vara glad jämt. Men det går ju inte.
Svarta katten hoppar upp till mig i sängen och spinner på mitt bröst, orangea katten kommer om jag lockar på honom och snarkar vid min huvudkudde. Hunden vill också få plats bredvid mig i sängen. Det är ju tur i alla fall att jag har mina små djur, här hemma, som tröst. Har alltid och kommer alltid tro på djurens positiva inverkan på människans välbefinnande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar