Var förbi på ett sjukhus för några dagar sedan, och det låg en tant i det rum jag befann mig i (hon var inlagd), som höll på att prata med en sjuksköterska. Då damen verkade höra rätt illa, så talade både hon och sjuksköterskan väldigt högt, så det gick liksom inte att komma ifrån att höra vad tanten berättade: hon var snart 89 år, vad hon låg inne för är irrelevant i sammanhanget, men hon var ensam kvar i livet - hennes man hade gått bort, hennes syster hade gått bort och hennes son hade gått bort även han, och hon hade inga barnbarn.
Vad skulle man själv göra? Att vara själv kvar, gammal, utan någon familj eller släkt... Det måste vara riktigt dystert. Ville skriva att man måste ha en väldigt stark överlevnadsinstinkt, men kanske handlar det inte alls om det - vissa bara lever längre? Man undrar om man skulle fortsätta uppskatta livet, vilja fortsätta leva, om man var i den situation som damen på sjukhuset var. Eller skulle man tycka det var en förbannelse? Gå och vänta in sin egen tid? Kanske det är de som på äldre dagar blir rädda för döden, som lever länge?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar